Kunskap, förmåga & motivation

Jag hör väldigt ofta ordet kompetens, kompetens är någonting väldigt värdefullt. Kompetens innefattar tre olika saker – det innefattar kunskap, förmåga och motivation. 

Om vi funderar lite på dessa tre delarna, vad betyder de för dig? Vilken tycker du är den viktigaste i din satsning?

Kunskap tycker jag är någonting man får genom ett intresse för hästarna, för sporten, genom att vilja utvecklas, inspireras och lära sig mer hela tiden. Kunskap om hästen genom att spendera mycket tid med den både på marken och i sadeln. Kunskap är någonting man bygger genom att umgås med erfarna människor.  Det är någonting man aldrig kan förringa men också någonting som man hela tiden kan utveckla.

Förmåga är vilken potential du har som ryttare. Det innefattar just att snabbt kunna läsa av sin häst, timingen och känslan vid ridning. Känsla för rytm och balans, känsla för om hästen känns glad, frisk och hur den utvecklas under eller utan ryttare. Känsla för vilken typ av träning hästen och du behöver dagligen. Det fina med just förmågan hos oss ryttare är att vi kan träna på att förbättra oss om vi är medvetna kring vad vi behöver utveckla. Vi är bra på olika saker, ridningen sitter så mycket i antal medvetna ridtimmar i sadeln. 

Avgörande för att kunna göra båda ovanstående fulländat och få den kompetens (kunskap, förmåga & motivation) vi eftersträvar är just motivationen. Motivation är någonting som kommer inifrån, någonting som vi själv måste styra. Den påverkas inte av andra, absolut kan blir vi inspirerade av varandra men för att träna upp vår kunskap eller förmåga så krävs det en inre motivation. Det är då utvecklingen och resultaten kommer, det tar tid men den det är våra inre drivkrafter som gör att vi får och kan använda vår kompetens som ryttare. 

Vilka är dina drivkrafter och hur kan du använda dessa smart för att ständigt utvecklas? Vad motiverar dig mest för att träna upp din förmåga och kunskap?

Kram S

På äventyr

En dröm jag hade som ungdomsryttare var att träna och jobba utomlands, allra helst hos Whitaker i England för det hade Malin Baryard gjort och jag tyckte och tycker att hon är en fantastiskt duktig ryttare. 

När vi var på Euroepiska mästerskapen i Ungern så tävlade även Robert Whitaker där och vi hade tävlat mycket tillsammans redan sedan ponnytiden så vi hängde en del på tävlingarna. Jag pratade lite med Robert om möjligheten att komma över och förstod ganska snabbt att det var mamma Claire som var den som var ansvarig. Tog mod till mig och gick och pratade med Claire och John och redan någon månad senare gick lasset till England. 

Vi lastade lastbilen och tre av hästarna, May Day, Lucky Car Joter och Ircas Commerce. På vägen till England stannade vid i Frankrike i Auvers och tävlade i två veckor för att sedan rulla vidare till slutdestinationen. 

Mina föräldrar lämnade mig och hästarna och lastbilen i Huddersfield i England och där bodde jag i lastbilen i cirka tre månader och hade en otroligt lärorik tid. 

För att kunna finansiera mins egna hästar så jobbade jag så hårt jag bara kunde. Vilket jag hade gjort ändå, har alltid älskat att jobba i team, rida och ta hand om hästarna. Jag mockade och red ungefär 5-6 av deras hästar varje dag , Claire lämnade ut en lista varje morgon och när jag var klar med deras så tog jag hand om mina egna hästar på kvällarna. 

Det var väldigt nyttigt att rida och träna hästarna tillsammans hela dagarna. Vi åkte även på några tävlingar och jag var verkligen välkommen av alla i teamet, vi hade så roligt. Ingen ledig dag, inte en enda på dessa månader men det var ingenting jag tänkte på. Enda anledningen till att jag åkte dit var ju för att jobba, rida och träna och utvecklas som ryttare. Helt perfekt, vilken dröm! Jag lärde mig även att köra i vänstertrafik och min kost bestod av micrad bakad potatis med smör.

Det var ett väldigt sammansvetsat team och det var så roligt att se när John red hästarna. Han varierade underlag hela tiden på varje häst under samma ridpass. Han kunde sitta upp , rida runt lite i ridhuset för att sedan galopperna nere i någon av gräshagarna , upp och hoppa på uteridbanan för att sedan trava iväg på asfaltvägarna i uppförsbacke för lite roadwork. Just detta med träningen för hållbara hästar tog jag med mig mest. Vi red väldigt mycket roadwork med alla hästarna i skritt och trav och i rejäla backar. 

Hästarna spolades alltid av direkt efter passet, in i skrittmaskin och sedan ryktades alla ordentligt. Allt putsades varje dag och kom lastbilen hem från tävling på natten så gick vi alla upp och fixade alla hästar och all utrustning direkt. Hästarna klipptes ungefär var tredje vecka. 

Jag lärde mig mycket av tiden hos Whitakers. Fantastiska ryttare och fin hästhållning , allt väldigt noggrant med mycket varierad träning. Whitakers är ju kända för att tävla med äldre hästar i många år och det är absolut ingen tillfällighet, det förstod jag snabbt. 

Jag vill skicka med er att våga ta kontakt själv och att genomföra era drömmar. Efter tre månader i England så lärde jag mig mer än jag skulle gjort på ett år eller mer, nog för att jag sov 30 av 40 timmar av resan hem så var det värt varenda minut i sadeln och i stallet och jag fick fina vänner för hela livet. 

Kram S 

Presentera hinder

När det är dags att hoppa linjer på träning och tävling så är det många ryttare som fokuserar på vad som inte får gå fel och börjar rida enbart med sin hand och skänkel. Det blir då väldigt lite känsla, sits och röst. Kommunikationen med din häst är avgörande, för hästens skull. 

Här gäller det att fokusera på hur du vill att det ska kännas och hur det inte får kännas. Om du har en negativ inställning eller känsla så behöver du öva på hur du kan få din hjärna att tänka annorlunda. Jag brukar säga till de jag coachar att inte bara repetera banan utan också gå igenom för sig själv hur känslan ska kännas, från start till mål, i varje sväng, på varje linje. Det är någonting som jag tror är viktig, ta gärna fram en runda i tanken där känslan var precis så som du önskar att det ska vara. 

Det är väldigt vanligt att höra ”jag måste komma rätt på hindret” och skulle önska mer av ”jag behöver presentera hindret för hästen på absolut bästa sätt”. Med det menar jag att rida hästen rytmiskt i balans och finnas hos hästen för support för att den ska kunna hoppa hindret så enkelt som möjligt oavsett om det blir lite tidigt eller nära. När ryttaren rider med för mycket hand och broms eller börjar jaga inne banan, det är då hästen blir osäker, ni tappar rytmen och ser inte er distans. 

Det viktigaste arbetet för att minimera dessa situationer är att jobba med markarbete och basen i ridningen. Att jobba med att hästen tar din hjälper oavsett om det är ute i skogen, över hinder eller i ridhuset. Du behöver jobba med att hästen blir lydig för din sits och hjälper utan behöva skänkla på allt vad du kan eller bromsa allt vad du kan, för det är då det blir orytmiskt och svårt att presentera hinderna på bästa sätt. 

Eftersom vi inte vill hoppa för ofta och inte slita på hästarna så förespråkar jag mycket bommar och småhinder med olika linjer och distanser. Exempelvis kan man bygga upp både på rakt och böjt spår 4 galoppsprång, där man varierar med 5,6 och 4 steg, Jobba med att hästen kan korta och länga sig med hjälp av din sits och variera den. Genom att få till galoppen på hästen och att nyttja registret den har så kan du sedan påverka den likadant på hinder och veta vad som behövs för att just din häst ska nå fram på ett bra sätt på relaterade avstånd. Att beskriva känslor är svårt och ridningen handlar så mycket om det, därför är det viktigt att både tänka på och träna på hur du vill att känslan ska vara. 

Glöm inte att precis som med allt annat så krävs det tålamod, support och engagemang för att bli bra på just detta. Vi vill hitta en harmoni med hästen som gör att vi tränar lika bra som vi tävlar. Är du och din häst bäst på att träna eller tävla? Hur kan du hitta kopplingar som gör att du kan ta med dig det positiva från det ena momentet till det andra. Vad tror du krävs för att applicera träning på tävling och vise versa, till syvende och sist så mår både du och hästen bäst av att hålla er till en röd tråd och bra nyttiga upplevelser både på och utanför tävlingsbanan. 

Solsken…

Idag tänker jag berätta en historia som blev en solskenshistoria men som lika gärna kunde ha slutat tvärtom. Tack vare mina föräldrars ödmjukhet för att testa andra vägar trots deras erfarenhet och kompetens med olika typer av hästar och ridning under många år. 

När jag började rida D-ponny så hade jag några riktigt fina ponnyer som jag själv tog upp i de högsta klasserna, tävlade och red åt andra. Min sponsor på den tiden och mina föräldrar kom överens om att vi skulle investera i en ponny som redan hade gjort lite mer med målet att rida europeiska mästerskapen. Sagt och gjort vi åkte över till Irland och provade ett 7 årigt sto som hade gått med Irlands skickligaste ponnyryttare och hade två nyproducerade GP vinster i bagaget bland annat i de stora tävlingarna i Mechelen. 

Jag provred ponnyn, en otrolig vacker ponny i storhästformat med fullblod längre bak i blodet. Vi kom överens och ponny kom hem till gården i Höganäs. Hon var helt fantastisk och jag var förälskad, kärlek vid första ögonkastet och jag hade aldrig fått möjlighet att rida en ”färdig” ponny tidigare. 

Vi tog det sakta framåt och jag lärde känna ponnyn. Otroligt stark, modig men krävde perfekt ridning jämfört med mina lite mindre och mer lydiga ponnyer. Hon var mer som en stor häst så ett helt annat register i galoppen och svår för mig att rida på hinder. Vi lyckades ganska bra i början även i större klasser men rundorna var inte i harmoni och jag missade distanserna och ponnyn blev stressad precis som jag och då kom stoppen. Upp till LA fortsatte det att gå bra för då red jag bättre men så fort det blev MSV B så blev det tvärstopp och jag åkte oftast av. Det blev en ond cirkel och jag blev spänd, nervös och vågade inte rida så som behövdes. 

Ni vet själv när självförtroende får sig en knäpp, det spelade ingen roll att jag visste att ponnyn var bra. Jag var i den åldern att jag inte längre trodde på att det skulle gå och ville själv ge upp. Det fungerade ju så bra på alla de andra ponnyerna men inte med denna så det kunde ju inte vara bara mig det var fel på, eller? 

Min föräldrar, båda duktiga tränare och ryttare på sin tid såghur mitt självförtroende hade rasat och valde att kontakta en väldigt duktig stor häst ryttare i Helsingborgstrakten. Han kom hem till oss tre gånger och hoppade ponnyn. Första gången hoppade hon som jag minns det lite som att hon var av på mitten, hon stampade inte riktigt av. Hon hade såklart också fått ett dåligt självförtroende och vågade inte heller ta av på rätt sätt, hon ville verkligen inte riva. Han fortsatte hoppa och till slut såg man hur ponnyn slappnade av och hoppade genom hela kroppen. Vid gång två och tre hoppade han en riktigt stor bana eftersom det var i de klasserna som jag hade problem. Ponnyn flög över hinderna och jag såg att hon kunde och att hon ville hoppa, spetsade öron och glädje runt banan. 

Det var då jag förstod att ponnyn kan, bara jag rider avspänt, med en mjuk hand och bra skänkel. Men det viktigaste av allt att jag tror på henne och kämpar tillsammans med henne, inte emot henne. 

Helgen därpå åkte vi till Borås ponny Grand Prix och vann MSVA finalen, två veckor senare var vi trea i Grand Prix klassen i Holland i Wierden och året därpå var vi med i laget som tog brons på europeiska mästerskapen i Le Toquet i Frankrike och tog hem flertalet SM medaljer. Sista året startade vi 12 internationella Grand Prix klasser och var placerade i 10 av dessa. 

Detta är en historia som jag ofta tänker på och den slutade ju väldigt väl eftersom mina föräldrar var kloka nog att förstå att det som behövdes för mig och ponnyn inte bara var mer träning på hinder. Det var att få mig att tro på att ponnyn kunde hoppa högre hinder och att jag inte behövde rida annorlunda på henne bara för att det var en högre klass. Jag fick självförtroende bara genom att se att hon kunde. 

Jag kommer ihåg att jag tänkte att hon kan, jag kan – nu behöver jag få henne att vilja göra det tillsammans med mig! Jag kommer också ihåg att flera kommenterade till mina föräldrar att det inte skulle vara bra för mig att se någon annan rida ponnyn, hur kommer det kännas för er dotter? Undrade föräldrarna, de såg det som ett stort nederlag. Jag säger inte att det är så för alla men för mig så kände jag då ett stort intresse i att få tips och råd och tyckte det var väldigt roligt att se hur min fina ponny kunde flyga högt över hinderna och glädjen i hennes ögon att känna att hon lyckades. Verkligen ett genombrott och så viktigt för våra år tillsammans. 

Det var i övrigt tack vare denna ponny som steget till stor häst var enklare än det möjligtvis hade varit utan henne. Jag fick lära mig att rida på riktigt och att vara ödmjuk till samarbetet i teamet och till ponnyn. 

Vi hörs

Kram S 

Jobba med rädslor

Att jobba med hästar och ridning framkallar många olika typer av känslor som ibland kan vara svårt att hantera. Ett exempel på en sådan känsla är rädsla.

Att utmana sin egen komfortzon, arenan där allt känns tryggt och bra kan vara förvirrande, läskigt men där utvecklingen om man vågar i slutändan leder till nya krafter genom självförtroende och belöningen blir stor. 

Alla ryttare är rädda för någonting så var inte rädd för att vara rädd och våga säga till din omgivning att du tycker att saker är läskiga. Då kan man ha en dialog och prata om varför och på så sätt lära sig att hantera det. Exempelvis kunna bemöta rädslan gradvis alternativt utmana rädslan mer ofta helt beroende på situation och individ. Din egen rädsla är faktiskt en stor outnyttjad resurs som kan om man väljer att jobba med den, ta dig framåt. Alltså en möjlighet att ta dig som ryttare till oanade höjder. Adrenalinet som pumpar i kroppen när du upplever rädsla är samma adrenalin som du känner när du är glad och har lyckats med någonting bra, exempelvis vunnit en tävling.  

Huvudsaken är att du vågar och provar på lite nya saker med jämna mellanrum utanför din komfortzon. Att du utmanar dig själv genom att göra saker som du tidigare varit rädd för. Ta små steg i taget, med små steg kommer du väldigt långt. Det viktiga är att du kliver ut ur trygghetsbubblan då och då. Du kommer att vänja dig vid att känna dig lite nervös och obekväm, men det går över fortare än du anar. Osäkerheten kommer snart att ersättas av en känsla av nyfikenhet och en positiv förväntan.

Om du tänker på när nu stöter på motstånd eller misslyckas, när allt känns otroligt motigt då finns det en möjlighet att lösa problemet genom att du tar tag i det. 
Tänk inte panik när saker och ting börjar gå åt skogen. Tänk kontroll istället. För det är det, det handlar om. Det handlar om att programmera din hjärna att se möjligheterna istället för svårigheterna. 
Tänker du kontroll kan du istället styra dina tankar till att använda allt det du lärt dig. Det är enklare att tro på dig själv, att förvandla oro till förväntan och rädsla till energi.

Tänker du ”panik”, eller ”det går inte”, eller ”jag orkar inte”, så får du garanterat panik. Ingenting kommer att gå vägen och du kommer garanterat att inte orka kämpa emot rösten som vrålar ”ge upp”. Det är ändå ingen idé för du är ju värdelös i ditt huvud.

Hur hopplösa saker och ting än verkar just nu, finns det alltid en lösning. Ingenting varar för evigt, inte ens de jobbigaste träningspassen. Det kommer att bli bättre om du tillåter dig själv att träna på det tillsammans med ditt team. 


Om du en gång tagit itu med ett problem eller ansträngt dig för att förverkliga en dröm eller en plan, finns det ingenting som heter misslyckande även om saker och ting inte blev som du hade tänkt, planerat eller hoppats. 
Det finns bara erfarenhet, beslut och dess konsekvenser och resultat. Den enda gången som ordet misslyckande förtjänar sin plats i sammanhanget, är när du inte ens försökt.

Att övervinna rädsla är ingenting nytt om du tänker efter. Det har du gjort förut. Många gånger. Du har gjort en massa saker som du från början inte hade en aning om hur man gjorde för att det hör till livet med häst. En del saker gjorde du kanske fast du inte ville, vågade eller ens trodde att du klarade av, men det gick ju bra, eller hur?

Krav & förväntningar

Att ha häst ställer många krav och förväntningar från dig själv, från hästen och från din omgivning. Med all rätt , att ha häst är ett stort ansvar och ingenting som man kan lägga i en låda och stänga bort när det inte känns motiverande, när regnet öser ner eller när resultaten inte är som du önskar. 
Att ha häst handlar om att ta ansvar, att vara medveten kring det från början och att ha verktyg att göra det på bästa sätt. 


Jag tror att man med allt man gör i livet behöver små pauser för att samla energi för att orka kämpa och för att lyckas med sina mål. Att vara i stallet med sin häst tankar energi för de flesta men även livet med häst behöver tankas energi ifrån andra håll. En fika på stan med kompisar, en skidresa eller en riktigt bra bok är några exempel för detta. 
Det är här samarbetet kommer in och hur ni som föräldrar kan supportera era ungdomar. Missförstå mig inte nu, jag tycker att ungdomarna ska göra stalljobbet och allt som hör till med att ha egen häst.

Dock tror jag på att ungdomarna tillåts få en paus och göra någonting helt annat någon dag då och då. Det är som med vanliga relationer, jobb, föräldraskap. Jag tror det är bra att sakna någonting och att tanka energi på andra sätt ibland. Utanför det som tillhör stressen i vardagen. 


Det är mycket prestationsångest i vår värld, i tidig ålder. Jag ser bara på min egen son, som snart är 6 år och redan har stora krav från lärarna i skolan och sakta sätter press på sig själv. Hur hanterar man det på bästa sätt? Hur får jag honom som förälder att känna att det är kul att gå i skolan, att få utrymme att utvecklas men samtidigt hitta sin egen person och få lov att vara den han är.

 
Jag är varken psykolog eller pedagog med tror på att ha en dialog och att hjälpa varandra i familjen. Vad är det som krävs för att du som ryttare ska lycka med det du har som mål med din ridning? Vad är det som krävs? Hur kan pusselbitarna falla på plats? 
Oavsett hur ni väljer att ta er an träning, stallsysslor, tävlingssammanhang och planering av er tid i er familj så glöm aldrig bort att ridning handlar om känsla. Känsla i sadeln, känsla i hanteringen av er häst.

Lämna era frustrationer från vardagen hemma så de inte hamnar i miljön tillsammans med er fyrbenta vän. Ta korta pauser när det behövs, var medveten om ditt eget beteende. 
Kram S 

Foto: Dan Wernberg

Vi växer, vi testar och vi lär …

Jag funderar mycket på livet med häst och vad det egentligen innebär att ha häst, på hobbynivå som jag numera har det eller på elitnivå i olika åldrar och hur viktigt det är att vi vuxna känner av signaler och kan leda ungdomarna genom ett gott exempel.

Det finns många duktiga hästmänniskor i Sverige, gedigna med enormt stor erfarenhet av att läsa av, utbilda och utveckla hästar och ryttare på alla nivåer. En sak är ridningen som sådan men det är så mycket mer därtill. Jag har ännu inte i vuxen eller ung ålder sett någon lyckas långsiktigt och under flera år utan att de har utvecklat sin kunskap och haft intresse för allt kring hanteringen av sina hästar men också aktivt valt att utveckla sig själv genom att lära känna sig själv och leda sig själv i med och motgång. 

Jag kanske är naiv men jag hoppas och tror att alla vi som på något sätt håller på med hästar och utveckling av unga ryttare har ett gemensamt mål – att vi vill hästens och ryttarens absolut bästa, att viljan att lyckas är större än rädslan att misslyckas. Det är ups and downs inom ridsporten, precis som livet i stort. Det är viktigt här att kunna glädjas åt andra, att lyssna på andra, att hjälpa andra, att ta hjälp av andra, att skapa en god stämning oavsett miljö och att få lov att vara super stolt över sin prestation och göra aktiva val baserat på den man är.

En annan sak som jag tycker är väldigt bra att tänka på och förstå är att ungdomarna utvecklas inte bara som ryttare utan även som individer. Kanske man börjar rida ponny när man är 8-9 år och sedan helt plötsligt är man uppe i tonåren och rider kanske både storhäst och D-ponny. Det är mycket som händer med ungdomarna under dessa år, de är på väg att växa upp och hitta sig själv. Vi söker ofta någonting, de tar reda på vem de är, vad de står för, vad de gillar, vad de inte gillar och det vet vi att det kan ändras från dag till dag under vissa perioder. Det gäller helt enkelt att hänga med, att sätta gränser när det behövs eller att peppa när deras värld rasar samman, se möjligheter och förklara konsekvenser. Jag tror mycket på att involvera barnen från tidig ålder i allt som har med hästarna att göra, allt från hovslagare , till foder till träning. 

Under denna tiden i ungdomarnas utveckling krävs mycket intuition, kommunikation och förståelse. Här är det viktigt att föräldrar och vuxna i teamet runt ryttarna kan hjälpa till och se dessa signaler för att kunna stötta i känslor, identitetskriser, prestationsångest, relationer och tillhörighet för att nämna några exempel. Det är väldigt svårt att leverera resultat på lång sikt om man inte tar tag i dessa delar längs med vägen och pratar med sina ungdomar kring hur deras egen upplevelse är samtidigt som man pratar om hur de vill upplevas.

När vi är med hästen behöver yttre omständigheter kopplas bort och fokus behöver vara på hästen och ryttarens utveckling, det är svårt men det går bättre och bättre när man tränar på det.

Själv-ledarskap är viktigt och hur man kan först och främst påverka sig själv och sina handlingar. En enkel övning för detta är att skriva upp för sig själv 3-5 punkter på varje huvudrubrik kopplat till dig som ryttare som följer här nedan. Allt är faktiskt en inställningsfråga som min kära pappa alltid sa, så ta kontroll över dig själv och hur du vill upplevas så tidigt som möjligt. 

-Hur vill du upplevas:

-Hur tror du att andra upplever dig:

Därefter kan man ha en dialog kring likheter i de båda och därigenom hitta styrkor att bygga på samtidigt bestämma sig för tydliga åtgärder där det skiljer sig åt för att nå bilden av hur du vill upplevas. Ha tålamod med era ungdomar i detta, de håller på att växa upp och testar hela tiden nya sätt. 

Som avslut så vill jag förstärka hur viktigt det är att vi alla oavsett ålder, kön eller roll tillsammans med teamet runt hästen tänker på varför vi gör detta och att det är en väldigt stor och värdefull tid i barnens uppväxt som bygger starka värderingar, kultur och erfarenheter som ingen kan ta ifrån någon i framtiden. En otroligt bra skola helt enkelt. 

Kram S

Bygga från grunden…

Man ska inte underskatta bommar på marken, det är perfekt på många sätt och vis att träna på.

Att jobba över bommar på rakt spår och variera antal galoppsprång är otroligt bra. Du kan även lägga till ett mjukt avbrott mellan , en volt över den ena innan du rider på nästa. Räkna dina galoppsprång högt och stegs noga.
Bommarna placerade strategiskt utifrån de behov man har att träna på och de är väldigt bra för precision, balans, rytm och lydnad.
Jag gillar även gamla hederliga klockan där man lägger en bom på klockslaget 12, en på klockan 3 en på klockan 6 och en på kl 9. Du kan variera antal meter från mitten till mitten mellan bommarna men börja alltid på så många antal meter som möjligt beroende på ytan du har tillgänglig. Ta det successivt så du inte börjar med alla fyra direkt. Tappar du rytmen , bryt av och börja om.
Jag brukar också ha en eller flera bommar i hörnen. Om du har en enkel bom kan du öva på att få hästen runt skänkeln upp till yttertygeln i både trav och galopp eller så har du som en solfjäder där du jobbar likadant över tre-fyra travbommar.
En enkel bana med olika distanser på rakt och böjt spår över bommar är väldigt lösgörande och roligt för hästen. Samtidigt som du inte sliter på den kan du öva ögat och samspelet mellan ekipaget. Avbrott till skritt, galopp över en bom, trav över travbommar, galopp igen in i klockan och så vidare.
Det finns massor av bra övningar för detta på nätet och man kan få myclet bra inspiration genom att bara googla.  När man klarar rida bommar och bomövningar med varierat tempo i alla gångarter då kan man börja hoppa banor, bommar på marken bygger från grunden.
Kram S

Årets första tävling…

Förra veckan spenderade jag inne på Helsingborgs Fältrittklubb och de traditionella tävlingarna som kallas för Trettonspelen. En fantastisk tävling i mitt tycke med möjlighet för bredden att tävla i allt från de lägsta klasserna upp till MSV A på ponny och 140 på storhäst.

Det var tekniska men sjyssta banor som krävde sin ridning och att ryttarna kom väl förberedda och det gällde att ha en plan hela vägen samt att ta väl kalkylerade beslut utifrån hur hinderna var placerade med olika tekniska valmöjligheter redan i de lägre klasserna.

Helsingborg är en väldigt bra anläggning och en väl inarbetadorganisation som kan det här med att genomgående år efter år hålla hög kvalitet på tävlingarna. Det är väldigt roligt att se hur många av de yngre ryttarna spenderar sin tid och julledighet inne på dessa tävlingar, de tittar, lär och analyserar de olika ritterna och de olika banorna.

Jag blir så stolt när jag ser det brinnande intresset, hur det glöder i ögonen på ungdomarna av att få spendera fyra stycken hela dagar på HFRK. Ja, det var till och med så att jag fick skicka hem någon för att vila några timmar innan sin egen start. Det ger mig mycket energi att coacha och supportera alla dessa ungdomar som verkligen väljer att vilja utvecklas och som har passionen. Dessutom sändes tävlingen även live alla dagarna och jag vet att många som av någon anledning inte kunde vara där tittade online. Ryttarna lär mycket av se andra ekipage så jag vet att denna helg var väldigt lärorik för många.

Några saker jag reflekterade över är vikten av att vara väl förberedd. Jag vet att jag kanske tjatar mycket om detta och jag har skrivit inlägg om det tidigare i bloggen. En stor del är den mentala biten, HFRK är en stor anläggning och för oss här i Syd så är det många kompisar, familj med mera som är på läktaren och håller tummarna. Det kan för många vara en extra press men i vissa fall en morot. Just att kunna förhålla sig till detta är bra att tänka igenom innan och att han någon med sig som hjälper till med att få fokus på uppgiften istället för allt runtomkring, att supportera i detta utifrån ryttarens och hästen behov och dagsform.

Den andra delen är bangången och de utmaningar som presenteras av banbyggaren och de olika antal galoppsprång man planerar att rida. Att ha lite koll på hur banorna rids redan i klassen innan din klass då de i flesta fall finns i alla fall en återkommande linje i nästa klass och att gå igenom skissen via Equipe appen innan bangång. Jag såg och hörde både bra exempel och mindre bra exempel på detta och väljer därför att highlighta det.

Den tredje delen är framhoppningen. Jag spenderade en hel del tid på framhoppningen och jag måste tyvärr säga att det är alldeles för många som enligt mig inte har en väl genomtänkt plan. Både rent tidsmässigt (kommer för sent eller hoppar fram för tidigt) men också hur högt man hoppar och hur man hanterar ett eventuellt missförstånd. Om ni inte har en plan och kunskap kring hur en bra framhoppning ser ut för just ditt ekipage så rådfråga era tränare hemma och be om hjälp för att få de att fungera.

 

Tempoväxling och övergångar, med hjälp av Sveriges natur!

Ni vet alla övningar ni gör när ni rider på banan eller i ridhuset eller för er tränare, prova gör dessa i olika miljöer på olika underlag.

Vi kan ta ett exempel, övergångar och tempoväxlingar. Övergångar och tempoväxlingar är den perfekta övningen för alla hästar oavsett inriktningen. Det går att göra på rakt spår, på böjt spår, innan hinder, efter hinder, på volt,  på serpentinbågar – ja ni förstår.
Varför tränar vi så mycket på just övergångar då? Först och främst så stärker det hästarna och sedan så gör det hästarna lydiga för hjälperna. Känslan när man efter en ökning på 5-6 steg bara precis flyttar axlarna lite tillbaka.
Man får ihop hästen och får den att bära mer vikt på bakbenen. Det är väldigt viktigt att hästen bär upp sig själv också när man rider framåt. Kraften måste komma bakifrån och hästen får inte fall i framvikt.
När du får till känslan att du håller om och sitter upp och hästen sätter sig i en samlad galopp på direkten utan någon inverkan i hästen mun, det är magi och det är ditt vi vill komma, likväl som att ytter bakben tar rejält för sig i en ökning och hästen explosivt men avspänt ger sig iväg på dina hjälper.
Avbrott, samling av gångarter precis som igångsättningar och ökningar med hästen framme direkt för skänkeln, bärandes framför dig. Det ingår i den dagliga träningen, ibland med mer press ibland mindre men som sagt alltid en del av träningen.
Du börjar med att samla upp hästen genom en halvhalt. Tänk lite in med bakdelen på hästen hela tiden, eller lite lätt öppna. Därefter en förhållning, mjukna, sitt till och tänk lite framåt i övergången. Helst ska hästen bli lite snabbare i bakbenen i övergången och sätta sig på bakbenen.
Att göra detta i skog och natur är givetvis det bästa. Att rida ut och ha skoj med sin ponny kan likväl innefatta övergångar och tempoväxlingar i alla gångarter. Att behärska detta på ett avspänt och medvetet sätt på en lång galoppsträcka gör att ni även behärska ridningen på en stor gräsbana. Jag har flera elever som tränar detta i samband med konditionsträningen året om på exempelvis stranden.
Passa på nu när ni har julledighet och rid ut mycket men öva övergångar och tempoväxlingar. Nyckeln till detta är som med allt annat, tålamod. Gör det noggrant och tänk på att använda din röst, sits och ben både när du vill framåt eller tillbaka. Tänk på att en mjuk hand är en stor del av vägen till framgång, alltid.  Blir hästen stark eller inte går fram för skänkeln som krävs för att lyckas på tävlingsbanan, då har ni gjort för lite tempoväxlingar och övergångar.
God fortsättning på er alla
Kram Sophie