Jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Vi alla sliter så hårt med våra hästar, med den sporten för att vi älskar just hästar. Oavsett om vi gillar människor eller inte gillar människor så behöver vi för att kunna lyckas rent sportsligt kunna hitta sätt att umgås med människor och bygga relationer. Det kan vara småskaligt eller storskaligt beroende på vem man är eller kanske mest hur man är. Det viktigaste är ändå respekten mot varandra och att vi alla är olika med olika förutsättningar.

Jag blir på riktigt ledsen och ganska förbannad när jag hör hur den ”svenska avundsjukan” som alltid finns där lite runt hörnet gör sig påmind, en vass gliring eller en tråkigt kommentar. Nej, det är faktiskt helt fel att kalla det den svenska avundsjukan. Det är för mig totalt respektlöst och när föräldrar beter sig mot barn med noll respekt då vill jag istället kalla det mobbing. 

Om ni funderar lite så finns det många exempel. Jag hör ibland att vuxna endast kommenterar när en tävling gått dåligt, inte när det gått bra. En liten ryttare på 7 år får en ny fin ponny, på första träningen så är det ytterst få som kommenterar ”så söt hon är” eller bara ett enkelt ”grattis”. Vuxna människor som vet hur mycket det betyder för ett barn att göra en bra runda eller att få en ny kompis. Det tisslas och tasslas på läktaren, den gör si och den gör så men sällan en rak feedback när någon går över gränsen eller ett vänligt ord när man som mest eller minst behöver det. En del säger ifrån direkt, all heder till er. Jag tycker att det är viktigt att säga ifrån när hästar eller barn behandlar illa och jag lovar att göra det ännu oftare. Det är absolut inte ok! 

Det är vi vuxna människor som ska vara förebilder till våra barn. Det är väl inte så svårt att kunna säga grattis så roligt eller ett gott ord till någon som fått en ny ponny. Det är väl inte så svårt att kunna ge en hjälpande hand om någon behöver det.  Om du vet att resultatet inne på banan var skit, varför hör jag då frågan ”var du nolla”? Jag är faktisk bekymrad över klimatet som har blivit. Vi alla har olika mål, olika utrustning, plånbok och erfarenheter men att glädjas åt andra borde väl vara ganska enkelt? 

Ridsporten är en arena som ska vara en plats att växa, att må bra, en frihetszon och en plats att kunna få vara med den vi älskar allra mest. Kan vi inte alla bara ta fram våra hjärtan och se till att det förblir så?

Vi måste se till att våra barn blir sedda och lika viktigt andras barn likaså. Förutsättningarna är olika men medmänskligheten behöver inte vara annorlunda för det, vi har trots allt en väldigt viktig faktor gemensamt.  Som jag har skrivit innan, vi alla är förebilder till någon. Låt oss ta i hand på att verkligen vara det och stoppa denna mobbing inom ridsporten samtidigt som vi säkerställer att hästens och ungdomarna välmående är det absolut viktigaste. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *