Solsken…

Idag tänker jag berätta en historia som blev en solskenshistoria men som lika gärna kunde ha slutat tvärtom. Tack vare mina föräldrars ödmjukhet för att testa andra vägar trots deras erfarenhet och kompetens med olika typer av hästar och ridning under många år. 

När jag började rida D-ponny så hade jag några riktigt fina ponnyer som jag själv tog upp i de högsta klasserna, tävlade och red åt andra. Min sponsor på den tiden och mina föräldrar kom överens om att vi skulle investera i en ponny som redan hade gjort lite mer med målet att rida europeiska mästerskapen. Sagt och gjort vi åkte över till Irland och provade ett 7 årigt sto som hade gått med Irlands skickligaste ponnyryttare och hade två nyproducerade GP vinster i bagaget bland annat i de stora tävlingarna i Mechelen. 

Jag provred ponnyn, en otrolig vacker ponny i storhästformat med fullblod längre bak i blodet. Vi kom överens och ponny kom hem till gården i Höganäs. Hon var helt fantastisk och jag var förälskad, kärlek vid första ögonkastet och jag hade aldrig fått möjlighet att rida en ”färdig” ponny tidigare. 

Vi tog det sakta framåt och jag lärde känna ponnyn. Otroligt stark, modig men krävde perfekt ridning jämfört med mina lite mindre och mer lydiga ponnyer. Hon var mer som en stor häst så ett helt annat register i galoppen och svår för mig att rida på hinder. Vi lyckades ganska bra i början även i större klasser men rundorna var inte i harmoni och jag missade distanserna och ponnyn blev stressad precis som jag och då kom stoppen. Upp till LA fortsatte det att gå bra för då red jag bättre men så fort det blev MSV B så blev det tvärstopp och jag åkte oftast av. Det blev en ond cirkel och jag blev spänd, nervös och vågade inte rida så som behövdes. 

Ni vet själv när självförtroende får sig en knäpp, det spelade ingen roll att jag visste att ponnyn var bra. Jag var i den åldern att jag inte längre trodde på att det skulle gå och ville själv ge upp. Det fungerade ju så bra på alla de andra ponnyerna men inte med denna så det kunde ju inte vara bara mig det var fel på, eller? 

Min föräldrar, båda duktiga tränare och ryttare på sin tid såghur mitt självförtroende hade rasat och valde att kontakta en väldigt duktig stor häst ryttare i Helsingborgstrakten. Han kom hem till oss tre gånger och hoppade ponnyn. Första gången hoppade hon som jag minns det lite som att hon var av på mitten, hon stampade inte riktigt av. Hon hade såklart också fått ett dåligt självförtroende och vågade inte heller ta av på rätt sätt, hon ville verkligen inte riva. Han fortsatte hoppa och till slut såg man hur ponnyn slappnade av och hoppade genom hela kroppen. Vid gång två och tre hoppade han en riktigt stor bana eftersom det var i de klasserna som jag hade problem. Ponnyn flög över hinderna och jag såg att hon kunde och att hon ville hoppa, spetsade öron och glädje runt banan. 

Det var då jag förstod att ponnyn kan, bara jag rider avspänt, med en mjuk hand och bra skänkel. Men det viktigaste av allt att jag tror på henne och kämpar tillsammans med henne, inte emot henne. 

Helgen därpå åkte vi till Borås ponny Grand Prix och vann MSVA finalen, två veckor senare var vi trea i Grand Prix klassen i Holland i Wierden och året därpå var vi med i laget som tog brons på europeiska mästerskapen i Le Toquet i Frankrike och tog hem flertalet SM medaljer. Sista året startade vi 12 internationella Grand Prix klasser och var placerade i 10 av dessa. 

Detta är en historia som jag ofta tänker på och den slutade ju väldigt väl eftersom mina föräldrar var kloka nog att förstå att det som behövdes för mig och ponnyn inte bara var mer träning på hinder. Det var att få mig att tro på att ponnyn kunde hoppa högre hinder och att jag inte behövde rida annorlunda på henne bara för att det var en högre klass. Jag fick självförtroende bara genom att se att hon kunde. 

Jag kommer ihåg att jag tänkte att hon kan, jag kan – nu behöver jag få henne att vilja göra det tillsammans med mig! Jag kommer också ihåg att flera kommenterade till mina föräldrar att det inte skulle vara bra för mig att se någon annan rida ponnyn, hur kommer det kännas för er dotter? Undrade föräldrarna, de såg det som ett stort nederlag. Jag säger inte att det är så för alla men för mig så kände jag då ett stort intresse i att få tips och råd och tyckte det var väldigt roligt att se hur min fina ponny kunde flyga högt över hinderna och glädjen i hennes ögon att känna att hon lyckades. Verkligen ett genombrott och så viktigt för våra år tillsammans. 

Det var i övrigt tack vare denna ponny som steget till stor häst var enklare än det möjligtvis hade varit utan henne. Jag fick lära mig att rida på riktigt och att vara ödmjuk till samarbetet i teamet och till ponnyn. 

Vi hörs

Kram S 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *