Solsken…

Idag tänker jag berätta en historia som blev en solskenshistoria men som lika gärna kunde ha slutat tvärtom. Tack vare mina föräldrars ödmjukhet för att testa andra vägar trots deras erfarenhet och kompetens med olika typer av hästar och ridning under många år. 

När jag började rida D-ponny så hade jag några riktigt fina ponnyer som jag själv tog upp i de högsta klasserna, tävlade och red åt andra. Min sponsor på den tiden och mina föräldrar kom överens om att vi skulle investera i en ponny som redan hade gjort lite mer med målet att rida europeiska mästerskapen. Sagt och gjort vi åkte över till Irland och provade ett 7 årigt sto som hade gått med Irlands skickligaste ponnyryttare och hade två nyproducerade GP vinster i bagaget bland annat i de stora tävlingarna i Mechelen. 

Jag provred ponnyn, en otrolig vacker ponny i storhästformat med fullblod längre bak i blodet. Vi kom överens och ponny kom hem till gården i Höganäs. Hon var helt fantastisk och jag var förälskad, kärlek vid första ögonkastet och jag hade aldrig fått möjlighet att rida en ”färdig” ponny tidigare. 

Vi tog det sakta framåt och jag lärde känna ponnyn. Otroligt stark, modig men krävde perfekt ridning jämfört med mina lite mindre och mer lydiga ponnyer. Hon var mer som en stor häst så ett helt annat register i galoppen och svår för mig att rida på hinder. Vi lyckades ganska bra i början även i större klasser men rundorna var inte i harmoni och jag missade distanserna och ponnyn blev stressad precis som jag och då kom stoppen. Upp till LA fortsatte det att gå bra för då red jag bättre men så fort det blev MSV B så blev det tvärstopp och jag åkte oftast av. Det blev en ond cirkel och jag blev spänd, nervös och vågade inte rida så som behövdes. 

Ni vet själv när självförtroende får sig en knäpp, det spelade ingen roll att jag visste att ponnyn var bra. Jag var i den åldern att jag inte längre trodde på att det skulle gå och ville själv ge upp. Det fungerade ju så bra på alla de andra ponnyerna men inte med denna så det kunde ju inte vara bara mig det var fel på, eller? 

Min föräldrar, båda duktiga tränare och ryttare på sin tid såghur mitt självförtroende hade rasat och valde att kontakta en väldigt duktig stor häst ryttare i Helsingborgstrakten. Han kom hem till oss tre gånger och hoppade ponnyn. Första gången hoppade hon som jag minns det lite som att hon var av på mitten, hon stampade inte riktigt av. Hon hade såklart också fått ett dåligt självförtroende och vågade inte heller ta av på rätt sätt, hon ville verkligen inte riva. Han fortsatte hoppa och till slut såg man hur ponnyn slappnade av och hoppade genom hela kroppen. Vid gång två och tre hoppade han en riktigt stor bana eftersom det var i de klasserna som jag hade problem. Ponnyn flög över hinderna och jag såg att hon kunde och att hon ville hoppa, spetsade öron och glädje runt banan. 

Det var då jag förstod att ponnyn kan, bara jag rider avspänt, med en mjuk hand och bra skänkel. Men det viktigaste av allt att jag tror på henne och kämpar tillsammans med henne, inte emot henne. 

Helgen därpå åkte vi till Borås ponny Grand Prix och vann MSVA finalen, två veckor senare var vi trea i Grand Prix klassen i Holland i Wierden och året därpå var vi med i laget som tog brons på europeiska mästerskapen i Le Toquet i Frankrike och tog hem flertalet SM medaljer. Sista året startade vi 12 internationella Grand Prix klasser och var placerade i 10 av dessa. 

Detta är en historia som jag ofta tänker på och den slutade ju väldigt väl eftersom mina föräldrar var kloka nog att förstå att det som behövdes för mig och ponnyn inte bara var mer träning på hinder. Det var att få mig att tro på att ponnyn kunde hoppa högre hinder och att jag inte behövde rida annorlunda på henne bara för att det var en högre klass. Jag fick självförtroende bara genom att se att hon kunde. 

Jag kommer ihåg att jag tänkte att hon kan, jag kan – nu behöver jag få henne att vilja göra det tillsammans med mig! Jag kommer också ihåg att flera kommenterade till mina föräldrar att det inte skulle vara bra för mig att se någon annan rida ponnyn, hur kommer det kännas för er dotter? Undrade föräldrarna, de såg det som ett stort nederlag. Jag säger inte att det är så för alla men för mig så kände jag då ett stort intresse i att få tips och råd och tyckte det var väldigt roligt att se hur min fina ponny kunde flyga högt över hinderna och glädjen i hennes ögon att känna att hon lyckades. Verkligen ett genombrott och så viktigt för våra år tillsammans. 

Det var i övrigt tack vare denna ponny som steget till stor häst var enklare än det möjligtvis hade varit utan henne. Jag fick lära mig att rida på riktigt och att vara ödmjuk till samarbetet i teamet och till ponnyn. 

Vi hörs

Kram S 

Jobba med rädslor

Att jobba med hästar och ridning framkallar många olika typer av känslor som ibland kan vara svårt att hantera. Ett exempel på en sådan känsla är rädsla.

Att utmana sin egen komfortzon, arenan där allt känns tryggt och bra kan vara förvirrande, läskigt men där utvecklingen om man vågar i slutändan leder till nya krafter genom självförtroende och belöningen blir stor. 

Alla ryttare är rädda för någonting så var inte rädd för att vara rädd och våga säga till din omgivning att du tycker att saker är läskiga. Då kan man ha en dialog och prata om varför och på så sätt lära sig att hantera det. Exempelvis kunna bemöta rädslan gradvis alternativt utmana rädslan mer ofta helt beroende på situation och individ. Din egen rädsla är faktiskt en stor outnyttjad resurs som kan om man väljer att jobba med den, ta dig framåt. Alltså en möjlighet att ta dig som ryttare till oanade höjder. Adrenalinet som pumpar i kroppen när du upplever rädsla är samma adrenalin som du känner när du är glad och har lyckats med någonting bra, exempelvis vunnit en tävling.  

Huvudsaken är att du vågar och provar på lite nya saker med jämna mellanrum utanför din komfortzon. Att du utmanar dig själv genom att göra saker som du tidigare varit rädd för. Ta små steg i taget, med små steg kommer du väldigt långt. Det viktiga är att du kliver ut ur trygghetsbubblan då och då. Du kommer att vänja dig vid att känna dig lite nervös och obekväm, men det går över fortare än du anar. Osäkerheten kommer snart att ersättas av en känsla av nyfikenhet och en positiv förväntan.

Om du tänker på när nu stöter på motstånd eller misslyckas, när allt känns otroligt motigt då finns det en möjlighet att lösa problemet genom att du tar tag i det. 
Tänk inte panik när saker och ting börjar gå åt skogen. Tänk kontroll istället. För det är det, det handlar om. Det handlar om att programmera din hjärna att se möjligheterna istället för svårigheterna. 
Tänker du kontroll kan du istället styra dina tankar till att använda allt det du lärt dig. Det är enklare att tro på dig själv, att förvandla oro till förväntan och rädsla till energi.

Tänker du ”panik”, eller ”det går inte”, eller ”jag orkar inte”, så får du garanterat panik. Ingenting kommer att gå vägen och du kommer garanterat att inte orka kämpa emot rösten som vrålar ”ge upp”. Det är ändå ingen idé för du är ju värdelös i ditt huvud.

Hur hopplösa saker och ting än verkar just nu, finns det alltid en lösning. Ingenting varar för evigt, inte ens de jobbigaste träningspassen. Det kommer att bli bättre om du tillåter dig själv att träna på det tillsammans med ditt team. 


Om du en gång tagit itu med ett problem eller ansträngt dig för att förverkliga en dröm eller en plan, finns det ingenting som heter misslyckande även om saker och ting inte blev som du hade tänkt, planerat eller hoppats. 
Det finns bara erfarenhet, beslut och dess konsekvenser och resultat. Den enda gången som ordet misslyckande förtjänar sin plats i sammanhanget, är när du inte ens försökt.

Att övervinna rädsla är ingenting nytt om du tänker efter. Det har du gjort förut. Många gånger. Du har gjort en massa saker som du från början inte hade en aning om hur man gjorde för att det hör till livet med häst. En del saker gjorde du kanske fast du inte ville, vågade eller ens trodde att du klarade av, men det gick ju bra, eller hur?

Krav & förväntningar

Att ha häst ställer många krav och förväntningar från dig själv, från hästen och från din omgivning. Med all rätt , att ha häst är ett stort ansvar och ingenting som man kan lägga i en låda och stänga bort när det inte känns motiverande, när regnet öser ner eller när resultaten inte är som du önskar. 
Att ha häst handlar om att ta ansvar, att vara medveten kring det från början och att ha verktyg att göra det på bästa sätt. 


Jag tror att man med allt man gör i livet behöver små pauser för att samla energi för att orka kämpa och för att lyckas med sina mål. Att vara i stallet med sin häst tankar energi för de flesta men även livet med häst behöver tankas energi ifrån andra håll. En fika på stan med kompisar, en skidresa eller en riktigt bra bok är några exempel för detta. 
Det är här samarbetet kommer in och hur ni som föräldrar kan supportera era ungdomar. Missförstå mig inte nu, jag tycker att ungdomarna ska göra stalljobbet och allt som hör till med att ha egen häst.

Dock tror jag på att ungdomarna tillåts få en paus och göra någonting helt annat någon dag då och då. Det är som med vanliga relationer, jobb, föräldraskap. Jag tror det är bra att sakna någonting och att tanka energi på andra sätt ibland. Utanför det som tillhör stressen i vardagen. 


Det är mycket prestationsångest i vår värld, i tidig ålder. Jag ser bara på min egen son, som snart är 6 år och redan har stora krav från lärarna i skolan och sakta sätter press på sig själv. Hur hanterar man det på bästa sätt? Hur får jag honom som förälder att känna att det är kul att gå i skolan, att få utrymme att utvecklas men samtidigt hitta sin egen person och få lov att vara den han är.

 
Jag är varken psykolog eller pedagog med tror på att ha en dialog och att hjälpa varandra i familjen. Vad är det som krävs för att du som ryttare ska lycka med det du har som mål med din ridning? Vad är det som krävs? Hur kan pusselbitarna falla på plats? 
Oavsett hur ni väljer att ta er an träning, stallsysslor, tävlingssammanhang och planering av er tid i er familj så glöm aldrig bort att ridning handlar om känsla. Känsla i sadeln, känsla i hanteringen av er häst.

Lämna era frustrationer från vardagen hemma så de inte hamnar i miljön tillsammans med er fyrbenta vän. Ta korta pauser när det behövs, var medveten om ditt eget beteende. 
Kram S 

Foto: Dan Wernberg